Veterinärmedicin och syndom
Förmiddagen rondades som vanligt fram till 10 och sen åkte jag och vaccinerade jag barn. Hjärnan stängde av snabbare idag och i bilen tillbaka kände jag mig mer tom än ledsen. Ledsen blev jag dock när jag kom tillbaka och de berättade att bäbisen som jag klappade på igår på neonatalen hade dött av ett krampanfall på tidiga morgonen. Sov så gott, bäbben!
Efter lunch dök inte min handledare upp. Tiden gick och patienterna började pocka på uppmärksamhet. Jag var och hjälpte någon som dragit ur sitt näringsdropp och när jag kom tillbaka till kontor/undersökningsrum/jourrum så hade två oroliga föräldrar ockuperat sig där. Jag träffade deras barn på ronden innan och då var det inget akut med den men nu hade den en puls på över 150 och mer än 80 andetag i minuten. Dessutom kaskadkräktes den. Kommunikation med min engelska och deras oromi gav bara att det kommit akut. Så nu vet jag hur en veterinär måste känna sig, att helt förlita sig på det man ser, hör och känner.
Att bäbisen behövde syrgas fattade jag men var hittar jag det? Vem kan jag sno av? Sprang in till andra avdelningen, förklarade vad som hänt för den AT-läkaren och han hjälpte mig sedan att baxa dit en enorm syrgastub. 20 minuter senare sov lillgrabben lugnt igen men normal andning och normal hjärttakt. Jag hann faktiskt inte bli rädd och jag fick beröm att jag faktiskt agerade trots att jag inte kan rutinerna och inte språket. Bäbisen har bara ett halv hjärta och när den utsätts för minsta lilla stress, tex feber, så klarar inte hjärtat av att försörja kroppen med syre. Tänk om jag bara bett dem sitta ner och vänta, som min första tanke var? Usch, hemska tanke! Lite stolt är jag dock över mig själv.
Era swishade pengar har inte bara medfört att barns liv räddas och att personalens uppgift blir lite smidigare/mindre katastroftungt. Det innebär också vissa förmåner för mig. Märkte det när Dr Överläkare kom och erbjöd mig vara med på hans mottagning med syndrombarn, min handledare bara stirrade förvånat över förfrågan. 17 ungar på 90 minuter. Kul med omväxling, tänkte jag men jag insåg nog inte hur tufft det kan vara att vara ensam student med en överläkare här. Han frågade mig om allt vi såg och ville kolla vad jag kunde. Det jag inte kunde gick han noga igenom, ritade och förklarade, visade, pekade. Otroligt lärorikt. Tack för den chansen!!
