drietiopien.blogg.se

Igår var det en hektisk dag. Jag hade handlat en massa spel (ser ut som gameboy men är vattenfyllda och man ska skjuta upp ringar) och en massa bäbistuggleksaker. De blev enormt poppis. Det som känns lite sådär är att plötsligt stod det ett tiotal vuxna och drog och slet i mig, de ville också ha leksaker till sina barn. Det blev rätt högljudda protester när jag förklarade att jag inte hade fler.

På neonatalen hade vi en bäbis som vägrade andas själv. Respirator finns inte och alla syrgasflaskorna var slut så någon hemmagjord cpap var inte aktuell heller. Lösningen var helt enkelt att sitta och hålla i honom och skaka lite varje gång han slutade andas. Det är mysigt att sitta och hålla bäbis men det är stressande att veta att lill-knodden dör om jag inte är vaksam. Idag klarade han av att andas själv, det kändes bra i själen.

På eftermiddagen var jag inbjuden till två avskedskalas med kaffecermoni. Jag fick presenter, äkta etiopiska sjalar och en hel etiopisk traditionell dräkt. Egentligen borde ni som skänkt pengar få dessa presenter men hur delar man upp de? Funderar på att istället auktionera ut dem till er och på så sätt få in pengar till nästa omgång akutmedicin. Hoppas ni är med på det och villiga att öppna era börsar då. Bilderna lägga upp när jag kommer hem, internetet här nere är opålitligt och väldigt långsamt.

På kvällen var jag hembjuden till min handledare Fesesework. Spännande att se ett etiopiskt hem. Hennes söta barn hade tränat in vars en presentation på engelska som de framförde.

Så kom då dagen för hemresa. Fattar inte var tiden tog vägen. Läste min första uppdatering här i bloggen och det känns som i en helt annan tid.

Jag skulle bara jobba halv dag idag. Vi ägnade den åt att mäta barnens överarmar med ett speciellt måttband. Är deras armar på ”rött” så betyder det att de är väldigt väldigt undernärda och på gränsen till döden. En av våra patienter är 5 år gammal och är på rött. Hon har legat på malnutritionsavdelningen i 2 veckor och går sakta men säkert upp. Hon är helt apatisk och även om jag försökt le och vinka på henne så tittar hon bara rakt igenom mig. Hon fick ett ”gameboy” igår. Jag la det bredvid henne för hon ser alltid så rädd ut. Idag när vi skulle mäta hennes överarm så höll hon krampaktigt fast i spelet. Jag tog fram min sista flaska såpbubblor och blåste ett helt gäng bubblor över henne men hon reagerade inte alls. Räckte fram flaskan till henne. Efter en lång stund kom en darrig, smal, smal hand fram och tog försiktigt flaskan, fortfarande utan att titta på mig. När jag någon timme senare skulle gå vinkade jag åt henne i dörrhålet. Och plötsligt höjde hon handen och vinkade sakta. Och hon log. Detta var en av de häftigaste upplevelserna jag haft här. Hon börjar vakna från den apati som en svältande hjärna ger när den förbereder sig på att dö. Om det finns en gud så tackar jag för detta!

Jag grät floder idag när jag skulle säga hej då till alla. Det gjorde Fesesework också. Tänk att man kan få så goda vänner på så kort tid och trots vissa språkbegränsningar. Jag är lyckligt lottad över att ha så mycket fina människor runt mig.

Jag kommer göra en uppdatering på söndag med en massa bilder. Tack för att just du följt med mig på denna resan. Tack för alla kommentarer och gillanden på bloggen. Och naturligtvis, från botten av mitt hjärta; tack för alla donationer.

Ni är F A N T A S T I S K A! Tack!