Vad tusan gör man med kritor??
Då har ytterligare en vecka gott. Luktsinnet har blivit så avtrubbat att jag inte längre känner de vanliga lukterna/odörerna, jag tänker inte längre på hur slitet, nedgånget och smutsigt allt är. Inte heller ryggar jag undan lika häftigt inför kackerlackorna även om flugorna fortfarande stör mig otroligt mycket. Men det värsta är att jag inte längre hör hur de allra minsta barnen skriker av huvudvärken från meningiten (hjärnhinneinflammationen), att jag slutat ifrågasätta varför inte smärtstillande används eller varför inte händer tvättas och spritas. Jag har tom tänkt tanken om att det kanske vore bäst för ett särskilt sjukt barn att få slippa överleva.
Avtrubbningen skrämmer mig och jag skäms över mig själv, tänk att man finner sig i situationen så fort. Därför är det skönt att komma hem till hotellet och upptäcka att det inte finns någon botten på tårarna, att alla intryck lagras på hög för att bearbetas när jag är själv. Där ingen blir mer orolig över att jag gråter än över att en liten flicka håller på att dö. Det är skönt att ha förmågan att känna, veta att jag fortfarande är ”Ika”. Därför ljuger jag för mina arbetskompisar och säger att jag umgås med folket på hotellet så de inte tvingar med mig på en massa aktiviteter.
Jag fick en teckning igår. Jag har ingen aning vad den föreställer men den kändes viktig. Den är gjord av en liten kille i klänning som aldrig ritat innan. Hans njurar är inflammerade och han samlar på sig så mycket vätska att han inte kan ha sina vanliga kläder på sig. Ett litet sår på huvudet för någon vecka sedan har gjort att hans immunförsvar har gått bananas och gett sig på njurarna istället. I min lärobok, på svenska för svenska förhållanden, står det att ”post-streptokockglomerulonefrit” är mycket sällan förekommande. Men inte här där hygien inte är det viktigaste för att överleva dagen och dessutom svårt att upprätthålla med brist på rent vatten.
Den lilla killen är den femte glomerulonefriten jag ser här nere. Han förstod inte alls till en början vad han skulle ha kritorna till. Jag såg honom sitta och titta på kritorna länge innan han började prova. Tankvärt att saker och ting som är så självklart för mig att jag inte ens tar mig tid till att förklara, som vad man använder kritor till, är något helt främmande för någon annan. Det gör att jag kommer vara mer ödmjuk även på hemmaplan och inte döma förrän jag åtminstone provat någon annans skor.
Igår tänkte jag smita en stund tidigare för att hinna köpa en internetsticka, kontakten med "hemma" skulle bli så mycket enklare utan att behöva söka upp ett internetcafé hela tiden. Internetet är dyrt här nere, 700 birr som inledningskostnad (städerskorna på hotellet tjänar ca 1700 birr/månad). Precis när jag skulle byta om, kom min handledare och ville att jag skulle titta på en patient. En ny mässlingspatient med trolig pneumoni och hjärnhinneinflammation , i samma storlek som den lilla som tillsammans med familjen smet från sjukhuset på natten trots att jag lovat betala medicinerna. Den här familjen var i samma situation och de ville hem, kistor är dyra att ta på bussen.
Lämnade de 700 birren jag hade med mig till familjen som kramade om mig och pussade mig på kinderna (helt avtrubbat luktsinne har jag inte....) , tror jag klarar mig utan Facebook några veckor till. Och det är ju faktiskt bara en kilometer till internetcaféet. Och jag är ju frisk. Och jag överlever.
