Vad kostar ett liv, jag menar ett par jeans?
Idag var vi 20 stycken läkare och studenter på ronden. Tuff utfrågning inom många områden men det känns som att mina kunskaper räcker till rätt ofta. Styrka och doser på medicin är en blank sida men det kommer när jag jobbar mer frekvent med just det på AT.
Vi har skrivit ut några fina ungar. Det känns fantastiskt med tanke på att den stora planschen på kontoret visar att mer än 2% av förra årets patienter faktiskt dog på barnavdelningen. Så utskrivning betyder frisk unge som betyder godis för själen. Vi har fått in några nya patienter, några av dem är i så dåligt skick att någon utskrivning inte känns självklar.
En av våra långvariga ”gäster” är en liten lungsjuk femårig flicka. Efter mässling fick hon en lunginflammation vars bakterier verkar vara motståndskraftiga mot alla antibiotika som finns. Det har provats ett antal nu under de 21 dagar som de varit på avdelningen. Men nu börjar de jäklarna dö och flickan orkar sätta sig upp utan hjälp och äta själv. Det har jag inte sett henne göra innan. Jag hörde mamman gråta både i tisdags och idag och undrade varför. Min handledare berättade då att familjen tagit beslutet att avsluta behandlingen inkl den absoluta nödvändiga syrgas som flickan får. Pengarna är helt enkelt slut. Mamman har inte ätit på mer än 2 dygn för att flickan skulle kunna få syrgas och ändå ville pappan stänga av syrgasen i natt för han visste inte hur de skulle kunna betala den.
Det gör ont att tänka på det beslut som föräldrarna tvingats ta. Hur gör man för att överleva själsligt som förälder efter ett sådant beslut? Min handledare sa att han tippade på att flickan skulle vara helt återställd om ytterligare 3 veckor med fortsatt behandling som idag. Utan den så var det mycket mycket små möjligheter att flickan överlevde. Hela min kropp skrek i vanmakt. Behandlingen för 3 veckor och lite pengar till mat för mamman beräknade vi till ca 500 birr. Alicias jeans på Lager 157 kostar ungefär lika mycket, 190 kr. Säger det igen... hundranittio kronor. Vi smög in och gav mamman 500 birr, lite hysch hysch. För det är ju så att om man nästan ingenting har så blir man lätt avundsjuk när någon annan får och vi vill inte ha uppror på avdelningen. Mamman fortsatte att gråta resten av eftermiddagen men då med ett leende på läpparna varje gång hon såg mig. Det känns nästan obehagligt att se sådan tacksamhet i någons ögon men jag tror att jag också haft det om någon just rivit en klar dödsdom för min underbara unge. Era pengar jobbar på bra, ni räddar liv på ett mycket konkret sätt. Och imorgon kommer materialet från Addis.
Var på neonatalen och jourade någon timme på eftermiddagen. Där finns några oönskade barn. Barn med förlossningsskador pga syrebrist som ligger i princip helt stilla, förlamade. Föräldrarna har små eller inga möjligheter att bekosta all den rehabilitering som vi ger våra förlossningsskadade barn. Min handledare berättade att ofta blir dessa barnen bara liggande hemma och dör i tidig ålder av lunginflammation, malnutrition eller inflammerade liggsår. Återigen reflekterar jag hur självklart vissa saker borde vara för alla. Och hur förbannat orättvist det är beroende på var i världen du råkar födas. Och jag kan inte göra ett skit åt saken vilket äter sönder min själ.
Skulle slutligen vilja be er om något väldigt egoistiskt. Håll en extra tumme för mig på tisdag. Jag ska göra något livsavgörande då och behöver alla tummar som finns i världen. Vad får ni reda på då ;-)
Kramar på er från värmen i Adama!
