Flyg lilla sparvöga
Flickan som måste måla klart innan hon dog, får fortsätta att måla med favoritfärgen orange bland änglarna. Hon somnade in i morse trots att vi kollat hennes vitalparametrar bara en liten stund innan. Trots att hon blivit så mycket bättre senaste dagarna. Trots att hon bara var 13 år gammal.
Jag var inne och klappade om henne och försökte förmedla till föräldrarna min sorg utan att vara oprofessionell och stortjuta. Jag smet sedan fort in på kontoret och förbannade högre makter medans pappans högljudda gråt sved hårt i min själ. Jag har fått ”knyta skorna” ett antal gånger idag, förhoppningsvis är det ingen som sett mig gråta. När jag pratade med min handledare så var även han nedstämd men döden är så mycket mer relevant och konkret här. Han tyckte det var positivt att hon fick dö när hon mådde bättre än hon gjort på länge än att behöva ligga hemma och sakta tyna bort för att det inte fanns pengar till medicin. Han berättade att hon tyckte att det var så roligt med tuschpennorna och målarboken, att hon skrattat hela helgen när hennes pappa tvingades blåsa såpbubblor och hon hade frågat hela morgonen när jag kom för vi skulle göra ”Give me 5”. Sov så gott, lilla sköra Sparvunge.
På avdelningen går allt dock vidare. Fler barn med meningit och imorgon ska jag göra min första lumbalpunktion här nere, om någon liten loppa kommer in och har tecken på hjärnhinneinflammation. Känner mig så osäker, våra hygienrutiner vid LP är så otroligt långt ifrån de rutiner de har här nere så risken är att jag blir helt handlingsförlamad. Fortfarande saknas provrör så vi kör sprutor istället (skickar över en bild till Rickard så han kan publicera den så ni får en liten aning om vad jag menar).
Idag har det varit en himla massa år1 och år2 studenter på avdelningen. Undrar om jag har varit så valhänt och tyckt att tom att mäta en patient är spännande – antagligen. Jag fick visa hur en blodtrycksmätare fungerar (nåja, det gör den ju inte men principen). All deras undervisning sker på engelska och ronderna är delvis på engelska också. Har börjat snappa upp några ord på oromia också men uttala dem högt tänker jag inte ge mig på.
På vägen hem höll jag nog på att bli bestulen. Fick två mycket mycket envisa ungar hängande i mina kläder och i min arm. De ville sälja pappersnäsdukar/få pengar. När jag slutligen vände mig om hastigt och skulle fräsa till ordentligt så flög nästan killen som pillade med min ryggsäck omkull. Honom hade jag inte märkt, lättdistraherad som jag är. Två män från ett närliggande café kom utspringande och jagade bort ungarna.
Konstiga är att jag ändå känner mig säkrare här än jag gör hemma. Jo, jag får en himla massa uppmärksamhet, känner mig lite som en enhörning. Många vill hälsa, andra hejar och vinkar och ler. Jag hör att några skriker ”foranger” efter mig men jag har svårt att placera det som otrevligt. Mitt bleka nyller skriker i och för sig ut att jag är rik som ett troll (skenet kan verkligen bedra) men samtidigt är jag känner jag mig väldigt månad om. Jag har gått med nyckelknippan i handen så många gånger i Sverige vilket jag hittills inte känt att jag behövt här.
Lite mat, en dusch och sen sova.
