En ledsam, fruktansvärd och fantastisk dag
Det har varit en omtumlande dag idag. Det medicinska materialet som vi beställde från Addis har kommit. Tyvärr räckte inte pengarna till riktigt allt som behövdes akut men det blev mycket. Sköterskorna var så glada så de grät och då gjorde jag det med. När de sedan, med Befekadu i spetsen, föste in mig i ett rum och jag fick ett paket med en äkta etiopisk sjal i så rann mascaran igen. De hade skrivit en lapp till om hur mycket de tyckte om mig och hur tacksamma de var att jag fått mina fina vänner att stödja dem.
På lunchen hade jag jour på neonatalavdelningen. I en av sängarna låg en normalstor bäbis som ungefär en gång i minuten skrek till med ett konstigt skrik. När jag gick dit för att titta till den så upptäckte jag att den inte andades. Jag blev helt kall i hela kroppen och sprang efter hjälp. Min nya handledare kom in och berättade att denna 18 dagars bäbis har fått spädbarnssepsis, lunginflammation och hjärnhinneinflammation. Medicinerna hjälper inte tillräckligt och därför har alla redan gett upp. Föräldrarna har åkt hem och sjuksköterskorna har så mycket med allt annat att göra. Så här låg alltså en liten knodd ensam som slutade andas tills hjärnan får syrebrist och panik och då väckte honom. Efter att ha andats ett tiotal andetag så slutade han andas igen.
Jag insåg att jag inte kan göra ett skit. I Sverige hade denna bäbis legat på intensiven med massor av slangar och maskiner kopplade till sig. Här finns inte de resurserna. Istället ligger han själv med en kropp som vill dö och en hjärna fortsätter att sända ut signaler om att leva. Jag tog på handskar, för här på neonatalen är de betydligt mer noggranna med hygienen, och klappade på honom. Så fort jag slutade så avtog andningen och han fick ett andningsuppehåll igen som avslutades med ett skrik och sen nya andetag. Så jag klappade och klappade och klappade. En hel timme klappade jag medan min handledare fick göra allt annat jobb. Hon blev lite rörd över min omtanke men sa med säkerhet att han inte kommer klara natten. Och i natt är det ingen som klappar honom, i natt får han dö själv.
Eftermiddagen har vi vaccinerat undernärda barn. Ett tag trodde jag att det var samma barn som jag vaccinerade mot mässling och polio men insåg med fasa att alla barn som svälter ser likadana ut. Hålögda med huden spänd över skelettet, endast magen har volym och de har en konstig gråaktig ton då deras blodvärde inte räcker för att försörja även huden. De skriker på ett väldigt konstigt, nästan kusligt vis. De grät inte och reagerade inte på den smärtan som jag tillfogade dem när jag stack dem. Jag försökte blåsa såpbubblor för att få dem att reagera men de bara tittade ut i tomma luften. Ganska snabbt stängde min hjärna av. Jag slutade skratta och le, jag slutade tänka. Jag slutade se dem. Jag visste att jag just i detta nu inte ville bry mig.
Jag grät inte förrän jag satt på internetcaféet. Jag har inte slutat gråta än. Vad är det för jävla värld vi lever i?
