Att vara 4 månader och bara 2,2 kg lätt.....
Då var det helg igen, den sista jag har i Etiopien för den här gången. Det blir en lite annorlunda helg då jag faktiskt ska gå in och joura på neonatalen. Lokalerna är finare och renare men med 22 bäbisar i ett rum, 12 stycken med neonatal sepsis i ett annat och mammor som sitter uppradade i korridoren utanför så känns det mest som ett dödens väntrum. Igår dog fyra små fina bäbisar där. En pga att de inte vågade ta den utan syrgas till ultraljudsundersökningen (nä, pengarna räckte inte till portabla syrgasflaskor och det gör extra ont idag) och en pga att det inte fanns blod att tillgå på morgonen. Alla de tjänstgörande läkarna hade gjort en blodgruppering på sig själva men ingen passade. Det fick mig att fundera på hur jag hade gjort. Det jag är mest rädd för här nere är att skada mig och hamna på sjukhus för hygienen här nere är så otroligt eftersatt. De flesta patienter har en ny infektion när de blir utskrivna, i de flesta fall inte lika allvarlig men de har en ny. Skulle jag våga lämna blod här och då frivilligt utsätta mig för risken att få en infektion? Är en nyfödd knodds liv på neonatalen i Etiopien värt risken för infektioner inkl hepatit C? Jobbig fråga men i skarpt läge så vet de flesta som känner mig vad jag skulle gjort.
Jobbade inne på malnutritionsavdelningen igår. Hit kommer de som är riktigt illa däran och dessutom har ytterligare sjukdom som lunginflammation, hjärnhinneinflammation och sepsis (blodförgiftning). Även om många av dessa barnen är mer illa däran än de barnen jag träffade på fältet så är det lättare att ta dessa. För dessa är på ett ställe där malnutritionsvården är helt fri dvs de får stanna utan kostnad (förutom för mediciner, röntgen och ev operationer) tills de har nått målvikt med näringsdrycker, mjölkersättning och vitaminer. Som jag förstår så får även de riktigt små barnens mammor gratis mat för det är undvika att barnet blir avmagrat igen pga för dålig näring i bröstmjölken. Vissa av barnen ligger många veckor på avdelningen.
Men igår fick vi in en liten liten fågelunge. Fyra månader gammal och vägde 2,2 kg. Då fick jag bita mig i kinden hårt så att inte tårarna skulle börja rinna. 2,2 kg! Min egen goa unge som aldrig varit särskilt tjock vägde 3,8 kg när hon föddes och vid 4 månaders ålder så kröp hon. Den här bäbisen kryper definitivt inte och risken är stor att den aldrig kommer hinna lära sig det innan den somnar in. Min handledare tror inte vi klarar den men vi ska så klart göra allt vi kan. Mamman, den äldsta jag sett här på sina 45 år, är inte i så bra skick hon heller. Hon har 12 barn hemma och hon har bara gett Lillen bröstmjölk och av den varan har hon nästan ingenting därav. Målvikten för Lillen har vi satt till 5,3 kg.
Satt och läste igenom min blogg och kände mig plötsligt väldigt naken och utelämnad. Jag vet inte vem du är som läser detta är och risken är stor att du ser mig som ett våp, en svag människa som gråter över allt. Och det är jag kanske. Jag har aldrig varit i närvarande i mina känslor som under dessa veckor. Den senaste veckan har varit en av mitt livs värsta veckor inkl när min mamma dog för två år sen. Sen samtidigt har jag sällan skrattat så mycket som jag gör just nu och jag mår faktiskt riktigt bra. Jag vet att ni är några stycken som tror att jag kommer kraschlanda när jag kommer hem men jag är inte helt säker på det. Har sällan känt mig så stark och så levande som jag gör just nu. Jag känner enorm tacksamhet att så många valt bort en pizza eller två för att stötta dessa barn och att ni gett mig förtroendet att vidareförmedla er kärlek. Jag tackar för alla fina kommentarer som ofta räckt för att lyfta mig högt. Den här resan har förändrat mig och ni har förändrat mitt sätt att se på människor.
